Ett somrigt Stockholm ur mitt perspektiv.

Jag vaknade halv sju och låg och läste Norwegian Wood i sängen i tjugo minuter. Fåglarna kvittrade och sommarvärmen strålade in i mitt rum. Gick upp sedan och åt frukost, mina föräldrar sov fortfarande djupt som stockar så jag satt och läste medan jag åt kanske världens mest onyttiga frukost som finns. Men godaste. Nutella.

Efter att jag hade fixat mig brukar jag som vanligt packa i ordning min väska. Jag kollar alltid efter mina värdesaker extra noga. Allt var bra tills jag upptäcker att mina hemnycklar inte ligger i min väska. Jag tror jag packade upp min väska minst tre gånger, vände mitt rum upp och ner och sökte runt bland lådor och byrålådor under de korta fem minuterna jag hade kvar tills jag sprang ner till bussen. Väl nere i busshållplatsen kommer bussen och jag letar fram min plånbok för att få fram mitt busskort och medan söker jag ännu en gång med min hand i min väska efter mina nycklar. Men jag finner fortfarande inte dem. Sätter mig på bussen och ska ta fram Norwegian Wood igen för en trevlig lässtund, och vad känner jag? Nycklarna. Poff! Där låg de plötsligt i min hand, visst är livet ibland underligt? Jag kunde äntligen slappna av och njöt hela min väg till skolan med min bok i handen.

När det var lunch åt vi pastasallad med tonfisk, gott som sjutton för en gång skull (för att vara skolmat). På lunchrasten var vi ett gäng om fem som gick till Tegnérlunden för att äta glass. Allt var bra tills min fot fastna i en grop och inom loppet av en sekund låg jag på marken, men jag räddade glassen! Sommarens första skrapsår mot benet fick jag idag alltså. Medan vi satt ner och kittlade varann hade jag Wuthering Heights i huvudet på repeat, det passade in.

Jag måste säga, att det doftar sommar i Stockholm och jag fullkomligt älskar det. Atmosfären är lätt och inget tungt moln ligger över staden. Det spelar ingen roll att jag har skavsår på mina fötter, för jag har nya skor, det är shortsväder, fåglar kvittrar och jag är superlycklig. Jag blev också ännu mer lycklig när Alma sa till mig på väg hem från skolan: "Jill, jag blir så rörd när jag ser dig tillsammans med Jonatan. Ni är så fina ihop."